Att skriva för underklassen

För några år sen stod jag i Linköpings Folkets hus med några hundra lärare och bibliotekarier framför mej och skulle säga någonting om kulturarvet.

Jag började med att säga att det var synd att jag inte hade gitarren med mej för då kunde vi ha sjungit allsång: Kom i kostervals, slå din runda arm om min hals… Plötsligt satt allihop och sjöng Kostervalsen från 1913 så det var svårt att få dom att sluta.

Sen fortsatte jag med diktrader jag kom på: Visst gör det ont – och publiken sa: när knoppar brista. Bort längtande vekhet – och de fortsatte: ur sotiga bröst. Och så vidare.

Lärarna och bibliotekarierna var väl bekanta med den sortens kulturarv. Men vi konstaterade också att om jag hade haft deras elever framför mej skulle jag inte ha fått så värst många svar.

Här går vattentäta skott mellan generationerna. De som går med musiklurar på öronen eller sitter och glor på video eller spelar dataspel får ett annat kulturarv än det vi lite äldre har fått.

 Och det menar jag är synd, för mycket av vårt kulturarv är inte bara borgerlig bildning utan praktiskt användbart!

En del rymmer visdom: Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta. En del har mycket aktuell politisk udd: Upp flyga orden, tanken stilla står!

En del visar att erfarenheter är gemensamma. När jag jobbade i industrin och hade taskiga förmän, då var det skönt att tänka med Fröding: Han får nog ett vitglött spett i nacken en vacker dag! Fröding gav mej mod och visade att jag inte var ensam om mina erfarenheter.

Hasse Alfredson räknar med en viss bildning hos sin publik när han säger: Till flydda tider återgår min hjärna. Men det är ju bara roligt för den som läst Runeberg: Till flydda tider återgår min tanke än så gärna.

Som författare har jag haft svårigheter med kulturarvet, särskilt när jag skrivit för ungdom. Jag måste ju veta någotsånär vad mina läsare har i huvudet och vad jag kan referera till för att bli förstådd.

Om dagens ungdom vet jag ingenting. Jag har sagt mej att vi lever i samma värld, barn och ungdom och vuxna. Så hur gör man? Jo, man slutar dela upp oss i generationer – och delar upp oss i klasser i stället.

Så nu skriver jag för underklassen. Allåldersböcker. Trälarna har läsare från tioåringar till pensionärer. Min senaste, Tio år efteråt, är lika lättläst. Nu kritiseras jag av överklassen och uppskattas av underklassen. Det känns faktiskt riktigt bra.