Snart går jag bort…

I dag blir jag påmind om döden – min egen alltså. Ryggen jävlas när jag stiger ur sängen. Ända till förra sommaren kunde jag klippa gräs. Ända till förra vintern kunde jag skotta snö och hugga ved. Nu har plötsligt ålderns smärtor och trötthet kommit. Man kan åldras mycket på ett år.

Snart går jag bort. Vilket uttryck, "gå bort"! Det kommer mej att tänka på en dikt jag läste på "examen" i första klass för åttio år sedan:  

Nu går jag bort, sa lille Pär.

Nu går jag bort dit stigen bär,

att söka slottet Silvertopp,

att få prinsessan Rosenknopp.

Jag tror att hon mig bannar

om här jag längre stannar.

Lite då och då under de åttio åren har jag undrat vem som skrivit dikten men inte gjort mej besväret att ta reda på det. Nu har det blivit enkelt. Jag skriver bara in första raden på datorn, så får jag veta att diktaren hette Hugo Gyllander, skrev och översatte mycket för barn, sympatiserade med nazismen på 1930-talet och "gick bort" 1955.

Och jag får veta att Nils Ferlin parafraserade dikten i Goggles 1938:

Snart går jag bort, sa lille Per,

snart går jag bort från livet.

Jag hade det så lustigt här

att jag blev nästan populär

– ja, det är sant, sa lille Per,

som det är tryckt och skrivet –

  

Den versen känner jag igen mej i. Jag hade det så lustigt här… ja, jag har ju levat på världens bästa plats – i efterkrigstidens Sverige – under historiens bästa tid, innan Ingvar Carlsson och Reinfeldt & Co började förstöra det samhälle som mina föräldrar och deras sossegeneration byggt upp.

Visst, jag kan leva tretton år till och fylla hundra, men det blir tydligen i ett bedrövligt skick.

Snart går jag bort, sa gamle Sven

och kommer aldrig mer igen…

Jag är inte religiös och behöver inte frukta döden. Det kan jag tacka mina föräldrar för, sunda arbetare som aldrig ägnat en tanke åt religion.

Jag vill gärna hänga med några år till för att se regeringen Reinfeldt falla och få veta vad det blir av socialdemokratin. Så vi kanske ses på den här spalten ett tag till.