Vi undersöker visor och dikter

När jag skriver det här sitter jag på PRO:s folkhögskola i Gysinge. Kursen jag går på heter VISOR OCH DIKTER. En dikt kan vara vacker och det är gott så. Poeten Ove Klinthäll gillar Mats Paulsons Visa vid vindens ängar och stöder sej på den när han visar vad visan också skulle kunna vara:

Det går en vin-driven karl längs gatan,

han raglar till – bara lite grand!

Han kommer närmast ifrån Systemet

och är på väg till sitt Samarkand,

vill säga bänken på Stora torget

 vid springbrunnsdammen med bronsstatyn,

där sitter redan tre-fyra fyllon,

och det är inte nån vacker syn.

Men han har räddningen i sin flaska,

och när han bara har satt sej ner

och druckit fem klunkar av sitt rödtjut

så blir det proprare det han ser.

Att dom är skäggiga gör detsamma,

han känner knappt att dom luktar piss.

Att dom skroderar precis som vanligt,

det kan få duga som kompromiss.

Det är då bra att dom inte bråkar

dom skrattar högt, dom fick varsin klunk,

gestikulerar och pratar högljutt

och glömmer helt att dom luktar skunk.

Just nu så känns livet välbehagligt,

för han är gladlynt och nästan stark

Men när det skymmer drar han sej undan

till fyllons sovplats i Folkets park.

Tyvärr är inte poeten Klinthäll med oss här på Gysinge. Det är synd – vi skulle gärna ha studerat hans speciella teknik med tänkvärt innehåll och en knorr på slutet. Själv är jag dålig på dikter, men jag är nyfiken på vad kursdeltagarna kan bidra med. Jag återkommer med rapporter från PRO:s folkhögskola.