Könskamp okay, men först klasskamp!

I går skrev jag att jag blivit feminist. Och undrade vad jag skulle kunna uträtta som sådan. Sen fick jag svar i Flamman, där jag läste att "männen ska stödja och lyfta den feministiska kampen, men de ska aldrig föra den". Så bra! Då var jag befriad från alla såna plikter.

 Sen gick jag till sängs. I något som liknade en mardröm trädde porträtt fram för min inre syn. Margaret Thatcher, Antonia Ax:son Johnson, Annika Falkengren (hon i SE-banken). De är alla kvinnor, men nej! Inte några som behöver sympatier av en manlig feminist. På den nivån finns det säkert problem – jag läser till exempel att det är svårt för en kvinna att bli professor. Men nej!

Här har jag begått ett misstag. Mänskligheten kan inte indelas i män och kvinnor. Den enda indelning som har giltighet måste göras på klassmässig grund: Överklass och underklass. Överklassen behöver vi inte bekymra oss för. I underklassen bör vi bekämpa all orättvisa och ojämlikhet. Här bör ett krav gälla: solidaritet!

Solidaritet med män som har svårigheter. Solidaritet med kvinnor som förtrycks och lever i ojämlikhet. Här kan vi tillfälligt dela in oss i män och kvinnor för att se vilka som är mest behov av vår kamp och vårt stöd. Men de fakta om kvinnors situation jag redovisade i går gäller underklassens kvinnor. Könskamp okay – men i första hand klasskamp!