En gång var socialdemokratin
socialistisk. En av dess största ledare, Hjalmar Branting (1860–1925), uttryckte
sej på ett sätt som skulle chockera dagens toppsossar om de läste hans texter. På
det lilla förlaget Murbruk kan vi hitta hans häfte Hvarför arbetarerörelsen måste bli socialistisk där han på tal om
socialismen hänvisar till Marx, vilket ingen toppsosse i dag gör :
"Dess genomförande blir i sjelfva
verket, som redan Marx påvisat i sitt kommunistiska manifest´ 1847, vida
enklare och lättare än småhandtverkets förstöring och ersättande med storindustri."
Och vidare:
"Socialismen framgår sålunda som en
nödvändig, logisk följd af sjelfva utvecklingen. Lika så väl som handtverksklassen
dagligen går under i kampen för tillvaron, lika visst kunna vi redan på afstånd
höra kapitalistklassens dödsklocka ringa."
"Först genom att med hänförelse och
uthållighet sluta sig till socialdemokratin skall han visa sig värdig den stora
uppgift utvecklingen gifvit honom: att blifva klassamhällets baneman och
jämlikhetssamhällets grundläggare."
Att läsa såna här
gamla texter är ett bra sätt att plugga historia. Det leder fram till en aktuell
fråga: Den som i dag med hänförelse och uthållighet sluter sej till
socialdemokratin, kan den känna sej som klassamhällets baneman och höra
kapitalistklassens dödsklocka ringa? Den frågan kan jag inte svara på, eftersom
jag inte längre med hänförelse och uthållighet ansluter mej till sossarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar