Hur sjutton associerar en poet?

Livliga hjärnor associerar lite konstigt ibland. När jag skriver om åldringsvården kommer poeten Ove Klinthäll att tänka på operetten Vita hästen. Hur det nu kan hänga ihop. Och så diktar han så här:

Kan gamle Sigurdsson rå för att han är knackig,

att han hör dåligt och att rösten hans är svag?

När han ska säja något högt blir rösten hackig,

så kan det bli för allihop en vacker dag.

Må vården vara trygg och trivsam när vi får den,

med tiden kan behövas fys- och psykiskt stöd.

Man kan dessvärre bli paket i åldringsvården.

Det bästa man kan önska är en tidig död.

Av någon anledning kommer han sen att associera till en numera bortglömd operett "Victorias husar" från 1930 med låten "Räck mig till avsked än en gång dina händer" och fördärvar den på det här sättet:

Räck mej till avsked än en gång dina tänder!

Gonatt, Fredrik Karlsson, gonatt!

Slutad är dagen som ej återvänder,

gonatt, Fredrik Karlsson, gonatt!

Långsam var dagen som nu är förbi,

sitta och glo, inget slags stimuli.

Men räck mej till avsked än en gång dina tänder!

De ska ligga i vatten till natten.

Man kan vara glad att man inte skrivit något som blivit känt och uppskattat i stora kretsar – och som skulle kunna vandaliseras av Ove Klinthäll!