Några rader i sorg och bedrövelse

Den nionde november begick jag ett misstag här i mitt bloggskrivande. Jag förväxlade far och son Estby och kallade Stefan i stället för Victor Estby för dagsverspoet. Det ber jag om ursäkt för.

Jag har varit ur gängorna den senaste tiden sen hustru Inga gick bort. Men jag har ändå något positivt att berätta. Det gäller personalen på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Dit fördes Inga med hjärnhinneinflammation. Hon fick ett eget rum. (Läkarna insåg förmodligen att hon inte skulle lämna sjukhuset levande.) Personalen ställde in en säng åt mej så att jag kunde stanna vid hennes sida. De gav mej mat varje gång patienten fick mat. Tre dygn kunde jag vara tillsammans med Inga, hennes sista tre dygn, tills hon avled.

En sån gästfrihet och en sån omsorg trodde jag aldrig att ett sjukhus kunde ställa upp med. Jag vill här uttrycka min tacksamhet mot Vrinnevisjukhuset och dess personal.

Inga blev 88 år. Lika gammal är jag. Hon var realist och vi visste båda att det skulle komma en dag då en av oss skulle stiga ur sängen och den andra inte. Så blev det. Inga hade humor. Jag kanske har berättat det förut (mitt minne funkar inte), men när hon började bli krasslig sa hon: "Välj ut en dyr och fin kista åt mej. Köp den inte. Köp den billigaste du kan hitta och skicka mellanskillnaden till diabetikerna." Jag sa detsamma men ville att mellanskillnaden ska skickas till Läkare utan gränser.

Det känns bra att få ha levt i 70 år tillsammans med en klok och kreativ människa som Inga. Jag lämnade aldrig ifrån mej en rad utan att ha läst upp den för henne och fått hennes kritik. Nu har jag förlorat min främsta kritiker och familjens goda minne dessutom. Jag skriver inga böcker längre, och knappast några andra texter heller, utom den här bloggen varje morgon. Den blir som den blir. Ett slags kontakt med ett antal läsare som känns som kamrater. Så fortsätt kontakten – jag gläds åt era svar och synpunkter när de kommer!