Vi lever inte för vår egen skull

Eftersom jag fått mångdubbelt fler läsare på senare tid tar jag mej friheten att återkomma med några viktiga texter. Den 3 mars 2012 skrev jag så här:

                                                                                  

Vi har omkring sjuhundratusen arbetslösa. Sjuhundratusen av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Det är förvånande. Affärerna är fulla med mat, varuhusen fulla med prylar, vårdcentraler är igång, liksom sjukhus, skolor och daghem. Allt vi behöver finns i överflöd. De sjuhundratusen arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra om de levde för sin egen skull. Men nu är det så att dagens människor inte lever för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

Hur kommer det sig att allt fungerar fast sjuhundratusen medborgare inte gör någon insats? Jo, det funkar för att den som har jobb får slita ut sig genom att göra två eller tre personers arbete för en persons lön. När de två som tidigare var med och delade på jobbet blev "friställda" betydde det att ägaren stal deras löner och lade dessa pengar till sin egen vinst.

Att den som blev kvar på jobbet skulle få tre löner kom aldrig på tal.

Nu ska de arbetslösa – även de som borde vara sjukskrivna – tvingas till arbetsförmedlingen och söka jobb som inte finns bara för att inget enda tillfälle för de rika att tjäna pengar på dem ska gå förlorat.

Man jagar de fattiga och sjuka fast samhället inte behöver deras arbete.

I stället borde man betrakta dom som drar sig undan och inte vill arbeta som asociala. Fastighetsägarna är ett av de värsta exemplen. De lever på ägande. Det de äger är något som andra är beroende av. Bostad måste alla ha. Ägandet av fastigheter ger möjlighet till utpressning.

Ernst Wigforss ville på 1940-talet att hus och mark i städerna skulle ägas av samhället. Det var socialdemokrati då men är det inte nu.

De borgerliga vill införa begreppet arbetsförmåga. Det kan vi gå med på. Bara vi får använda den förmågan till vår egen nytta och inte till att berika redan rika parasiter.