Jag skrev bra en gång i tiden!

När man som författare blir äldre och minnet sviker kan det vara kul att läsa om egna böcker. Den här helgen har jag läst min bok Äventyraren, utgiven av Gidlunds 1982, och blivit förvånad. Har jag varit så fantasifull och skrivit så bra!

Boken handlar om 14-årige Svempa som sitter i klassrummet tillsammans med klasskamraterna som på en dubbeltimme ska skriva uppsats på ämnet "Ett äventyr". Det var ju skolans metod att döda varje författarämne på min tid. Även som proffs måste man ju ha minst en månad på sej för att låta en idé mogna, skaffa material och göra en plot innan man kan börja skriva.

Svempa kommer aldrig igång, men jag tar tillfället att skriva de äventyr som han skulle ha kunnat berätta ifall skolan gett honom möjlighet. Han reser till andra länder, prövar yrken, och får tillåmed ett långt samtal med Döden som är ett skelett i svart kappa och bredbrättad hatt. Kompisarna gör sånger som arbetarbarn alltid gjort i gängen på gatan:

I djupaste skuggan under en lönn

har jag pissat min älskades namn i snön

Men våren kom och drivan smalt

och bort rann hennes namn och allt

En av ungarnas sånger var en sån som väcker tankar:

Jungfru Maria var helig och kåt

och låg med alla var hon kom åt

Hon födde en gosse i Juda land

och skyllde allt på den helge and…

Här kommer man in på ett område som alltid förvånat mej. Religiösa människor kräver respekt för sin tro och känner sej kränkta om man kallar den vidskepelse. Eller om man hånar den som i versen här ovan. Jag skulle kunna känna mej kränkt om de troende ifrågasätter mitt förnuft när jag kallar religion förvetenskapligt tänkande som vi borde ha vuxit ifrån.

Men jag känner mej inte kränkt. Jag vet ju att de flesta troende inte tar kristendomen riktigt på allvar. Många av mina kolleger kommer från religiösa hem och hycklar tro bara för att – som Lapp-Lisa sjunger – "gamla mor då känner sig så nöjd och glad".

Var var jag nu? Jo, jag har glömt vad jag själv skrivit och kan bli överraskad när jag läser egna böcker. Jag har två meter egna böcker på en hylla. Vissa är usla, dom vägrar jag att öppna. Men några är bra. Som nu Äventyraren från 1982. Den tror jag att jag ska försöka få utgiven på nytt.