Jag skriver inte dikt, jag knycker den

Jag sjunger på vers

gubevars

om jag törs

Om det är nån som störs

så säj till så det hörs!

Så där diktade jag för sjuttio år sedan, då jag prövade mej fram för att hitta uttrycksmedel som jag kunde gå vidare med. Det blev inte dikt utan prosa. Det blev hundra böcker, men nu är det slut med prosan också.  Nu knycker jag dikter av min vän Ove Klinthäll, i dag den här:

När man gått några år på vår jord som jag gjort

då börjar man tycka att tiden går fort.

Man undrar om tiden man fått räcker till

att göra allt det som man möjligen vill.

Ja, allt tar sin tid och vårt liv är ett lån.

Man går inte levande ut härifrån.

Klinthäll är en märklig poet, för litet uppmärksammad eftersom han ännu inte gett ut sina dikter i bokform. Tidigare publicerades han i Folkbladet, som nu har fått sparsamhetsnoja och inte har råd med rimmade kommentarer till det som händer i världen.

Sedan vi förlorat Stig Dagerman och Alf Henrikson är det ont om läsvärda dagsverspoeter. Vi har några, Victor Estby och Mats Nörklit och så Ove Klinthäll. Nu är det så att Klinthäll är blygsam, han nöjer sig med at skicka sina verser till vänner och bekanta. Till dom hör jag, och jag har nu en avsevärd samling av hans verser. I morgon ska ni få läsa en som jag tycker är tänkvärd.