I början av 1970-talet la Näringslivet ner
miljoner på ideologisk propaganda för att fördärva vårt unika folkrörelselands
välfärd och demokrati och för att få in oss i EU. Det förvånar mej att inte
grävande journalister försökt få fram hur många miljoner det kostade att få
Ingvar Carlsson, som först var emot EU, att sen bli den mest aggressiva
förespråkaren för vårt inträde i EU.
Pengar fanns, hur mycket som helst. Några av
oss minns kanske Dr Albans namn i ja-propagandan och Anders Carlberg och Marit
Paulsen i ja-annonserna och Mona Seilitz på turné för ja-sidan. För att inte
tala om helsidesannonserna med Mona Sahlin och Ingvar Carlsson. Vem betalade
miljonerna för dessa annonser?
Arbetslösa ungdomar fick sommarjobb med 40
kronor i timmen för att stå i ja-sidans stånd. Arbetslösa ungdomar var biliga,
kändisar var dyrare.
Vi var många som tyckt att Marit Paulsen
varit en symbol för bondförstånd och sunt förnuft. Nu framstod hon som en av de
största svikarna. Men vi som kände henne förstod henne. Hon hade en sjuklig man
och behövde pengar för hans vård. Hon var tvungen att ta stålarna där dom
fanns.
Miljonrullningen inför omröstningen hösten
1994 lockade dock inte alla. De flesta kändisar sa nej utan att få ett öre för
det. Till dem som inte gick att köpa hörde exempelvis Kim Anderzon, Ronny
Eriksson, Jerry Williams, Allan Edwall, Eva Moberg, Ulla Skoog, Lasse Brandeby,
Cecilia Torudd, Monica och Carl-Axel Dominique, Anders Linder, Jeja Sundström,
Sven Wollter och fler som jag inte kommer ihåg.
Astrid Lindgren toppade en lista med över
hundra författare som med 100 kronor var bekostade ett upprop för nej till EU.
Henne och de andra nejsägande kändisarna vill
jag hylla i dag. Antingen de fortfarande är i livet eller svävar omkring i de
tappra och kloka kändisarnas himmel. Jag tackar för att jag fått vara i så gott
sällskap. Och för att jag kan se mina barnbarnsbarn i ögonen och säga: Skyll
inte på mej, jag röstade nej!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar