Träldom avskaffas inte, den skiftar form

Här kommer den tredje av de äldre texter jag vill påminna om. Den 4 mars 2012 skrev jag såhär:

                                                                                                                                   

Nu har man blivit så gammal så man börjar raka sej varje morgon för att vara säker på att se prydlig ut på obduktionsbordet. Man har upplevt hela välfärdsperioden och lever på ATP, den rest av välfärden som Näringslivets drängar bland politikerna ännu inte kommit på att avskaffa för min generation.

Annars jagas nu alla som kan förvandlas till samhällets olycksbarn. Sjuka friskförklaras genom att döpas om till arbetslösa. Försäkringskassan fnaskar åt Näringslivet. Allt går ut på att skaffa företagen billig arbetskraft.

 Alliansen driver oss tillbaka till 1800-talet, har det sagts. Längre än så, kan man säga om man pluggat lite historia. Ända till 1300-talet, kan man hävda.

Då skulle träldomen avskaffas i Norden. Men träldom avskaffas inte, den bara skiftar form. Det var inte längre lönsamt att ha trälar i maten året om, bättre att frige dom och anställa dom vår och höst när arbetskraften behövdes. Och kyrkan hade ingen nytta av egendomslösa trälar. Den behövde fria människor som kunde betala för dop, bröllop och begravningar.

 Trälar frigavs alltså. Men deras frihet var bara skenbar eftersom deras arbete fortfarande behövdes. De stora adliga godsen måste ha tjänstfolk. Då utfärdade kung Birger Magnusson en stadga som belade lösdriveri med straff. Det blev förbjudet att vägra erbjuden tjänst och straffet kunde vara spö eller tvångsarbete på spinnhus.

Det var 1300-talet. Vill man jämföra med 1800-talet kan man gå till Kunglig Majts Legostadga för husbönder och tjänstehjon av 1833. Där kallas anställning för ”laga försvar”. Försvar har man om man ”genom arbete eller annan loflig sysselsättning ärligen sig försörjer”.  Annars är man ”lösdrifvare” och skyldig att ”förskaffa sig årstjänst hos husbonde å landet eller i städerne”.

Maktens språk var detsamma då som nu även om orden kunde se annorlunda ut.

Arbetare kan man hunsa med, men hur är det med de fria utövarna av konst och kultur? De ligger knappast bättre till. Även här kan vi jämföra med 1300-talet. Då kallades spelmän, sångare och aktörer för lekare. Strindberg citerar i Svenska folket Västgötelagen: ”Varder lekare slagen, det skall alltid ogildt vara”. Nu behöver det inte stå i lagen, politiker kan ändå fritt beröva kulturarbetare deras livsmöjligheter.

Eftersom kulturarbetare kan vara samhällskritiska behöver de styras. Det kan effektivast ske genom att de tvingas leva på sponsring. Det visste även Västgötelagen. Den tillät kungar och hövdingar ”som hafva mångahanda omsorger och mödor” att ha ”lekare och andra fröjdesamma skämtare” – men ”ohöfviska ting böra hållas tillbaka”. Ingen samhällskritik alltså? Eller hur ska det annars tolkas?

Tiden går och mycket förändras. Så även träldomen. Den skiftar form, men den avskaffas inte. Förrän vi själva gör det. Eller ni som ännu har en framtid. Jag skulle gärna se något litet första försök innan jag kilar vidare.