Uppdrag åt grävande journalist

Jag är uppvuxen i ett såkallat barnrikehus på Söder i Stockholm. Det hette Govenii

Minne. Där berättades om Wilhelm Govenius, en man som var född 1825. Tidningen Fäderneslandet beskrev honom som "en grosshandlare och procentare som på sin ålders höst ville ställa sig väl med sin gud och därför blev donator".

Han hade anledning att känna sig osäker. Arbetarrörelsen började ta fast form. Kringresande agitatorer talade om att man borde hänga den siste prästen i den siste kapitalistens tarmar. Wilhelm Govenius fick mardrömmar. Han fick magsår. Inte av samvetskval för de arbetare han plågat utan av oro för vad som skulle kunna hända honom själv.

Och så kom sekelskiftet.

Patron Govenius kände att hans liv led mot sitt slut. Han kunde se de himmelska makterna sända blixtar över Stockholms kyrktorn och stadens arbetare strömma ut på gatorna för att skära ut tarmar och hänga upp överhet.

Han kallade till sig sin advokat för att skriva sitt testamente.

Hans tillgångar uppgick till dryga 900 000 kronor. Av dessa avsatte han hundratusen till hustruns försörjning. Resten skulle gå till en stiftelse för uppförande av billiga bostäder åt obemedlade personer ur arbetarklassen.

Hustrun skällde och ansåg att han blivit tokig. När hon inte lyckades gnata honom tillrätta blev hon så upprörd att hon dog. Brukspatron själv levde tre år in på det nya seklet. Han låg hela tiden och dillade om sina barn.

– Patron har inga barn, sa advokaten.

Nej, inte med frun. Han talade om dom han hade med skarnen på bruket, med arbetardöttrar som han och förvaltarn roat sig med.

Det där angick ju inte advokaten. Testamentet var skrivet. Allt patron lämnade efter sig skulle gå till stiftelsen Wilhelm Govenii Minne.

Han dog 1903. Stiftelsen började med att bygga präktiga hus med smålägenheter invid Maria skola. Det var där mina farföräldrar födde upp tio ungar i ett rum och kök. Stiftelsen leddes av Sven Hedins syster Alma Hedin. Min farmor neg för henne när de pratade i telefon.

1932 byggde stiftelsen två gråa längor högst uppe på Skinnarviksberget med utsikt över Riddarfjärden. Dit flyttade vi den hösten. Vi betalade 75 kronor i månadshyra.

Nu måste dessa lägenheter vara värda miljoner.

Här finns alltså en uppgift för en grävande journalist. Ta reda på vad som händer med en ideell stiftelse som skapats för att gynna fattiga arbetare, när den plötsligt förvaltar bostäder som är värda miljoner? Finns de ädla motiven kvar?

De hus det gäller är Lundagatan 46–52 på Söder i Stockholm. Vad bor det för folk där nu? Vad har de betalat för sina lägenheter? Och till vem eller vilka?

Rapportera gärna till mej. Det här är sånt som visar vilka förändringar fosterlandet genomgått under den långa tid det förunnats mej att leva.