Vad göra med tiotusen böcker?

Om någon månad fyller vi 88 år, hustru Inga och jag. Vi har bytt till en mindre bostad och fått ett problem. Böcker. Tusentals böcker, som vi inte får plats med. Att kasta bort böcker känns inte bra. Men det finns en sort man kan slänga bort utan saknad – läroböcker!

Läroböcker är kommersiella produkter precis som skräplitteraturen. De är tillrättalagda för att säljas till så många som möjligt och stöta sej med så få som möjligt. De är förutsägbara, språkhämmade, fria från överraskningar och därmed ointressanta. Barnen borde få slippa dem.

Skolorna borde erbjuda barnen levande material. Ge ungarna dagstidningar som (bortsett från ledarsidan) är nya och spännande varje dag. Ge dem debattböckerna! Ge dem skönlitteraturen!

Vi har tre roller att spela i livet: som yrkesmänniska, som medborgare och som medmänniska. I yrkeslivet har vi nytta av facklitteraturen. För att klara rollen som medborgare måste vi läsa tidningar och följa etermedierna så vi kan bestämma hur vi ska rösta. Som medmänniska behöver vi skönlitteraturen.

Det är i skönlitteraturen vi upplever andra människors sorger och glädjeämnen i nutid såväl som i gången tid. Det är där vi ser hur andra älskat, hatat och agerat. Det är där vi möter mänsklighetens samlade erfarenhet. För rollen som medmänniska finns det bara en enda sorts instruktionsbok och det är skönlitteraturen.

Sånt kan man inte kasta bort. Och även bland facklitteraturen finns det skribenter man absolut vill behålla. Jonas Gardell, Göran Greider, Sven Grassman, Ronny Ambjörnsson med flera. Så det får bli läroböckerna som åker i soptunnan. Knappt hundra. Det blir ändå närmare tiotusen böcker kvar. Bekymmersamt. Ja, men de bekymren kan barn och barnbarn få överta inom en inte alltför lång framtid.