Ett gott föredöme i familjen

Det här är en dikt som jag publicerat förut. Jag bjuder på den igen därför att jag menar att den förtjänar det. Poeten Ove Klinthälls vackraste kärleksdikt:

Vi suttit här länge nu, dag efter dag,

vid samma kvadratiska bord

och ätit och druckit, min hustru och jag,

och fikat och bytt några ord.

Vi delat på brödet och mjölken, vi tvenne,

men sett samma sak har vi ej,

för jag har i allmänhet tittat på henne

och hon har fått titta på mej.

Nå, ungdom försvinner och skönhet och glitter,

och rynkorna syns, det går ej att bestrida,

men dock, det är ungdomens kärlek som sitter

vid köksbordets motsatta sida.

Hustru Inga och jag sitter denna morgon också vid samma köksbord. Vi har hängt ihop i 68 år. Grälat ibland men alltid försonats. Jag tittar på henne och blir filosofisk. Vad är hon för slags människa? Vad finns det att välja på?

Som världen nu ser ut kan man dela mänskligheten i två kategorier. En som alltid frågar: Vad kan jag tjäna på det här? Och en som ständigt frågar: Vad kan jag uträtta här?

Det slår mej att hustru Inga aldrig skulle ställa kapitalistfrågan: Vad kan jag tjäna på det här? Hon hör till dom som alltid velat ingripa och uträtta något utan att tjäna på det. De som demonstrerat i ur och skur mot kärnkraft, som delat ut flygblad utanför systemet och stått på gågatan mellan varuhusen med plakat som ska väcka de förbigåendes tankar och samveten.

När jag kommit fram till detta undrar jag om jag vågar rannsaka mej själv och se till vilken kategori jag hör. Men jag är glad åt att ha ett gott föredöme i familjen.