Om rätt och fel i språket

Jag läser tidningar och förfäras över uselt språk och dålig avstavning. Jag lider av kollegor i stället för kolleger och före i stället för innan. Det beror på att jag var maskinsättare på den tiden då tidningar trycktes med blyrader och vi typografer kunde snygga till journalisternas språk.

Vi skulle knappast ha släppt igenom varken i stället för vare sig. Och vi skulle ha avdelat "bil-drulle" eller "bild-rulle" beroende på om det handlade om foto eller trafik, viket datorn inte klarar.

Språkfel kunde vi klara, men makthavares tankeoreda kunde vi inte göra något åt. Ett av mina klipp berättar hur politiker uttryckte sej för nåt årtionde sedan.

Ingvar Carlsson tillfrågades om den nya skattereformen skulle finansieras till hundra procent och svarade:

 – Det beror på vad man menar med hundra procent.

Laila Freivalds som var justitieminister sa i radion:

– Och det är mycket viktigt att vi bedriver en politik som leder till resultat.

Där var det bara att följa manuskriptet och sätta som det stod.

Svenska språket är svårt för dem som kommer utifrån. Min mor som hade hjälp av invandrarflickor tyckte det var spännande att försöka få Hemets Jornall i stället för Hemets Vekotittnink eller stråsåker i ställt för pittsåker och telikatesslimpa i stället för telikatesspråt.

Språket är svårt även för mej. Fast jag är infödd svensk måste jag fråga: Är ökad jämlikhet mer än jämlikhet? Är rättvisare mer än rättvist? Då är väl unikare mer än unikt också, men hur i helsike då?

Dock vet jag att abborre stavas med två b och två r och att aldrig aldrig stavas med två l vilket alltid alltid gör samt att m och n aldrig dubblas framför d och t. För mina unga läsare kan jag tala om att Monopolkapital stavas med tre o, ifall ni inte får lära er det i skolan.

Men varför bekymra sej om rätt och fel? Man skriver väl för att göra sej förstådd. Och om man blir förstådd även på ett taskigt språk, så vadå?