Av vår vän
poeten Ove Klinthäll får jag ibland en lektion om lyrik. Senast rekommenderar
han mej att läsa Stagnelius Näcken som börjar "Qvällens gullmoln fästet
kransa, älvorna på ängen dansa…".
Jag googlar
fram dikten och det blir en lyrisk upplevelse. Sista strofen slutar "Gigan
tystnar. Aldrig Necken spelar mer i silfverbäcken." Ove leker med texten
och visar vad en punkt kan betyda. Om man flyttar punkten ett steg åt höger får
man "Gigan tystnar aldrig. Näcken spelar mer i silverbäcken."
Sen lånar
han Stagnelius versform och skriver en dikt, Fågelafton, som jag tycker är så vacker att jag vill ge den till
mina läsare:
Kvällens guldmoln
kransar fästet,
fågelmor i
kända nästet
förbereder
sej för natten,
utom räckhåll
ens för katten.
Vinden sakta
trädet gungar,
trastmor
vaggar ägg och ungar,
en
godnattsång ömt hon kvittrar,
solens sista
strålar glittrar.
Här finns
inget som kan störa,
här finns
ingenting att göra,
allt vad
ungarna får höra
är
"Godnatt – vi ses i möra!"
Varvid det
sista ska läsas gulligt, skriver han. Och det kan man väl göra. Själv ska jag
gå till biblis och låna Stagnelius och bli lite mera litterärt bildad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar