Nu säger förlaget att mina böcker om Trälarna
ska ges ut igen, nu som pocket. Det kommer mej att tänka på människor som jag
är bekant med men som inte finns i verkligheten, människor jag hittat på och
känner mycket för.
Jag är djupt fäst vid Malin från Hejpytten i
Trälarnas vapen. Namngivna människor i hennes omgivning har existerat men inte
hon. Och om hon hade existerat skulle hon nu ha varit död sedan ett par hundra
år.
För henne kan jag känna som kung Pygmalion på
Cypern kände för elfenbenskvinnan han själv skulpterat och önskade till liv. Nu
finns här ingen Afrodite som kan ge Malin liv. Och det är kanske lika bra, för
hustru Inga skulle kanske inte tycka om att ha en yngre kvinna från 1700-talet
i huset.
Ändå kommer vi att ha det. Och många andra
därtill. De påhittade människorna är många bara i Trälarna. Från trälpojken
Halte och hans mor Sutta till min jämnårige Vicke på 1900-talet. När jag
hittade på dem umgicks jag med dem dag och natt. De fäste sej i mitt dåliga minne
och blev ofta verkligare än verklighetens människor.
Det ska bli kul att möta dem igen. De
påhittade figurerna som är verkligare än verklighetens människor. Låter det
konstigt? Okay, som författare är man inte riktigt normal. Det är ju inte
normalt att skriva böcker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar