Det är fantastiskt. Jag bor i en by utanför
Norrköping men kan inte åka buss in till stan, för jag vet inte hur man gör.
Man kan inte betala med pengar på bussen. Det ska visst vara sms, som vi inte
vet vad det är. Hustru Inga säger att det låter som en sjukdom.
Som väl är kan jag ännu köra bil. Men om jag
tar bilen in till ett PRO-möte kostar parkeringen 60 kronor för tre timmar.
Tjugo spänn i timmen. Jag förstår ju att kommunens politiker måste dra ihop
till sina löner. Vill jag sen handla på Domus blir parkeringen ännu dyrare. Och
om jag skulle vilja gå på toa i köp-centret ska jag visst ha mobil och kunna
diverse koder och annat bara för att få upp toadörren. Koder som jag aldrig
skulle komma ihåg. Man känner sej som poeten Ove Klinthäll:
Nu börjar jag bli gammal och disträ
och lat och dum och allt man kan begära,
och en gårilla är jag, jag har ont i höger
knä
och glömt är snart nog allt jag har fått
lära.
Jag glömmer var jag lagt nåt och jag glömmer
va det va,
skit samma då, jag glömmer snart förtreten.
Försumbara är plikterna, och det är gott och
bra,
nu bara väntar jag på evigheten.
Men – i helsicke heller! Det måste vara minst
en miljon av landets invånare som i dag inte kan köpa en bussbiljett eller ta
ut pengar på ett bankkontor eller komma in på en offentlig toalett. Vad har vi
våra organisationer till? Vad gör PRO?
Och vad har vi våra politiker till? Det
frågar signaturen Carl-Axel Backman på DN:s insändarsida (20/2) och skriver:
"Bör de inte rentav skydda samhällets svaga mot de girighetens handgångna
män och kvinnor som bara har ett mål i livet: att tjäna maximalt med pengar.
Visst. Men om det just är politikerna själva
som är de giriga som snor åt sej, vad gör vi då? Uppror! Vi vill använda våra
pengar. Öppna toadörren med en femma. Betala på bussen med en tjuga. Miljoner
åldringar är en köpstark grupp. Dom som inte vill låta oss använda våra pengar
ska inte heller få dom!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar