Äntligen är språket befriat!

Under mitt långa liv har det hänt en del med språket. Ord som i min barndom var oanständiga och förbjudna tycks nu komma till användning tillåmed i radio och teve.

När jag för ett halvt århundrade sedan jobbade i Aftonbladets sätteri handlade en bokrecension om kille som bara intresserade sej för att supa och knulla. En gammal maskinsättare blev upprörd. Kulturchefen löste problemet genom att stryka det farliga ordet och skriva dit "älska" i stället.

På gatan använde vi redan som barn hela språket, men det tog lång tid innan alla ord kom in i litteraturen. 1948 kom Bengt Anderbergs roman Kain där han gjorde musik i språket med knullinetter och fittoliner. Sen dröjde det till långt in på 1960-talet innan sexorden kom in i ungdomsböckerna. Stig Malmberg var först med knulla i boken Kom tillbaka Gunilla.     

Jag har skrivit mycket men har hela tiden varit språkligt hämmad. I mitt sommarprogram 1988 ville jag berätta om en gammal typograf och filosof på Aftonbladet som sa:

– Vad lever man för? Jo fittan och brödbiten, det är vad man lever för.

Kort och effektivt uttryckte han en gammal arbetares samlade livserfarenhet. Men jag var för feg för att låta honom komma till tals i mitt program.

I dag skulle jag inte behöva tveka. Nu är språket befriat, inte bara i tryck utan också i radio och teve.

Kroppsdelar ska ha namn, handlingar likaså. Man behöver inte ligga för nånting som likaväl kan göras stående. Och man behöver inte ens älska.

Hur ska vi nu få in det här i frågan om klassamhället och klassförtrycket? Gäller det att tysta underkassen, beröva den dess språk?

När vi mot mitten av 1800-talet började förlora förtroendet för prästerna fick vi folkskolan som fostrare av arbetarklassens barn. Det mest avkönade och blodfattiga språket är det man sen dess möter i skolan och läroböckerna. Här ska man bedriva sexundervisning på ett språk som saknar ett sexuellt verb. Jag är nyfiken på hur läarna lyckas med det.