Glöm gärna Olle och fabriken!

I går nämnde jag en av mina pedagogiska (vänstervridna) sagoböcker, Torkel och prinsessan Mia. Jag tror att jag tidigare nämnt Max Svensson Lurifax, boken om pojken som blir konsult och hittar på en massa trix som ska göra direktörerna rikare.

Det är böcker som jag gärna skulle önska att Gidlunds eller något annat förlag ville ge ut på nytt. De finns fortfarande tillgängliga på vissa bibliotek, och man kan hitta enstaka begagnade exemplar via Google.

Den första progressiva sagobok jag skrev skulle handla om begreppet arbetslöshet. Den heter Olle och fabriken och gavs ut av Gidlunds 1970. Några pojkar slutar skolan och går ut i världen för att lära sej yrken. När de kommer tillbaka finns det inga jobb. Då beslutar de att själva starta en fabrik.

Var och en satsar sitt yrkeskunnande. Men en av dem, Hilbert, kan inget yrke. I stället har han en kista med guld som han ärvt av sin farfarsfar som varit slavskeppare. Hilbert satsar guldet och så sätter de igång.

Nu visar det sej att han med guldet får sätta sitt namn på fabriken. Det tycker de andra är konstigt, men så står det i lagen. Hilbert lugnar dem och säger: – Bry er inte om det. När vi tjänat pengar ska vi ändå dela jämnt. Efter ett år har de tjänat hundratusen och Hilbert delar jämnt: Femtitusen till honom och femtitusen till de andra att dela på.

Här avbröts högläsningen alltid av barn som ropade: – Nä, va orättvist! Boken spreds i de nordiska länderna och överallt reagerade barnen likadant: – Nä, va orättvist! Jag lärde mej att barn har en väldig känsla för rättvisa.

I Danmark kritiserades boken av rödstrumporna för att den bara innehöll pojkar. Olle gifter sej med en söt flicka men inga flickor har bärande roller. När jag nu läser om boken känns kritiken riktig. Kanske bäst att den boken får glömmas bort.