Skönt att inte ha någon framtid

Ibland måste jag upprepa mej, eftersom världens galenskaper ständigt upprepar sej. För några månader sedan skrev jag om arbetslösheten. Den ökar. Hundratusentals av oss uträttar ingenting. Ändå funkar samhället. Allt vi behöver finns i överflöd. De hundratusentals arbetslösa behövs alltså inte?

Det är väl som det ska. Arbete som förr gjordes för hand görs numera av maskiner. De människor som befrias från arbete kan då ägna sig åt skojigare sysselsättningar, sporta, leka, dansa, måla tavlor, spela musik.

Det skulle de kunna göra, skrev jag, om de levde för sin egen skull. Men dagens människor lever inte för sin egen skull utan för att en liten klick herrar ska tjäna pengar på dem. De ska "stå till arbetsmarknadens förfogande". De ska söka jobb – inte för att samhället behöver deras insatser utan för att de, eventuellt, ska kunna göra någon rik herre ännu rikare.

De rikaste just nu är bankerna. De har tjänat miljarder på att ta hand om våra pengar utan att ge oss någon ränta. De har alltså stulit sina vinster från oss. Liksom fastighetsägare som stjäl våra pengar genom hyror som blir allt dyrare.

Socialdemokraternas Ernst Wigforss ville på 1940-talet att hus och mark i städerna skulle ägas av samhället. Och att bankerna skulle tillhöra oss alla. Det är alltså sånt som sossepolitiker borde jobba för när de vinner nästa val.

Är det nån som tror att de kommer att göra det? Jaså inte. Men vänsterpartiet då? Jaså inte det heller. Vad gör vi då? Fråga inte mej, jag är 88 år och har ingen framtid. Ibland känns det skönt.