Inudistriell och olidlig musik

Så har man då tillbringat en och en halv timme framför teven med ett av Sveriges populäraste program. Och enligt min mening sämsta program – Melodifestivalen. Den här gången deltävling 1. Åtta låtar, nyskrivna av svenska upphovsmän.

Jag bad hustru Inga stå ut med programmet för att få hennes omdöme. Hon är mer musikalisk än jag och kunnigare än jag. Hennes åsikt måste väga tyngre än min. Hon sa:

– Man hör ingen skillnad. Det skulle kunna vara samma låt hela tiden. Men påkostat är det. Man tycker synd om alla som jobbat med kläder, dans och belysning…

För mej var programmet obegripligt. Av åtta låtar fattade jag bara två rader. I tredje låten: I miss you. I femte låten: Vi kommer aldrig att förlora. Men eftersom resten av texten gick förlorad begrep jag inte vad det var som inte skulle förloras.

Vi lever i ett land med levande schlagermusik. Vi trallar låtar av Cornelis, Olle Adolphson, Carl Anton, Ramel och Taube sen ett halvt århundrade tillbaka i tiden. Våra jazzmusiker spelar självklart All Of Me, Lady Be Good, Dinah, Exactly Like You och annan importerad musik som ingen tid kan ta kål på.

Så varför i Herrans namn lura skickliga svenska upphovsmän att tävla med usla låtar som försöker kopiera kommersiell skräpmusik Jag satt och försökte hitta en melodislinga som man kunde nynna på efteråt. Nåt slags diggilo-diggilej, men nåt sånt fanns inte. För mej liksom för Inga lät allt likadant. Professionellt, industriellt, olidligt.