En feministisk historia

Det finns många sätt att berätta en historia. Enklast är det på prosa. Svårt är det på vers med rim och meter. Och allra svårast måste det vara om man är bunden av en melodi som anger exakt hur långa raderna ska vara och var rimmen ska ligga. Här har poeten Ove Klinthäll valt det svåraste sättet att berätta en historia. Tänk dej Ferlins En valsmelodi: Dagen är släckt, mörkret har väckt stjärnor och kattor och slinkor…  

Lyset är släckt, läget perfekt!

Undrar vad han tänker göra!

När det var tänt var det för spänt,

mej tordes han inte röra.

När det var mörkt tycks han inte va blyg,

jag får se om en stund vad han får för betyg.

Nu: Han smeker mej sakta på skinnet,

vad ska ske? – min förväntan är stor.

Med min hjälp krånglar han av mej linnet,

– jag gör motstånd, är nog vad han tror.

Åh, nu tafsar han ivrigt på bröst, lår och länder,

och milt men bestämt han på ryggen mej vänder.

MEN VEM I HELVETE ÄR DET SOM TÄNDER?!

Där står min pojkvän och blinkar och glor!

FAAN!

Klinthäll kallar sin vers för "en gubbsjuk text". Och visst, den tilltalar gubben Wernström. Men samtidigt tycker jag att den är progressiv och feministisk. En självmedveten tjej som vet hur man lattjar med en blyg kille och svär högt när hennes pojkvän kliver in och upptäcker det. Den lilla historien är värd att berättas och bör tilltala dagens karska feminister.