fredag 14 december 2012

Vad var det vi firade i går?



I en förening där jag är med bjuds vi alltid på kaffe och lussebulle på luciadagen. Tyvärr bjuds vi också på sk luciatåg med sjungande barn. Det verkar som om poeten Ove Klinthäll var med om något liknande under gårdagen:

Natten ånyo har gått sina fjät
med lussor kring gårdar och stuvor.
Jag närapå grät, herreje vad det lät
 från barnen med hostor och snuvor!
Vi, arma, förbleknar bland mörker och snö
med öronen skylda av luvor.
Ack, tänk om vi fanns på en söderhavs-ö
bland plajor, bananer och druvor!

Det är svåra låtar, de där Gläns över sjö och strand, Staffansvisan och Goder afton med flera. Benny Andersson med hundra barn och Helen Sjöholm lyckades bra med lusselåtarna i SVT i går morse.

Men efter att under en timme ha tittat på sjungande gossar med strutar på huvudet undrar man var det kommer ifrån och vad det ska betyda. Jag har pluggat historia men hittar inget ursprung till det här konstiga firandet. Är det någon som vet?  





1 kommentar:

  1. Jag har varit i detta "Luciaträsk" åtskilliga timmar i mitt liv genom mitt arbete!

    Själva Luciafirandet kommer ursprungligen från Tyskland, där man klädde ut ett s.k. "Kristusbarn" med ljus i håret som gick runt i stugorna. Sen har vi väl mixat det med helgonet från Syracusa! Själva sången är ju en neapolitansk fiskarvisa (Natten går tunga fjät...) som dessutom går i 3-takt. Hur lätt är det att skrida till en sån?
    Staffanssjungningen är nog betydligt äldre och är ett mischmasch av de tre vise männen, Staffan stalledräng och betlehemsstjärnan. Förr gick man runt i stugorna och tiggde (s.k. "Staffanssjungning") i stugorna. Det var mest ungdomar och de kunde vara utklädda till de mest bisarra varselser. Strutarna symboliserar väl en kungakrona - kanske kronorna på de tre vise männen - eller Herodes? Stjärnan är alltid med både på strutarna och i handen. Det var alltså rena tiggarstråten som de genomförde.

    Bara till för några år sedan gick några gubbar klädda som stjärngossar, runt i Duvbo och knackade dörr. De hade instrument med, både dragspel och ståbas. De var förstås väntade och fick sej väl ett och annat under västen!

    Carl Larsson har en målning som illustrerar en staffanssjungning i början av 1900-talet.
    Jisses, så långt detta blev!
    Själva firandet är ju folkligt och därför står det nog inget om det i historieböckerna.

    Elisabet

    SvaraRadera