Jag
får mail som gläder mej, till exempel det här: Skicka en julhälsning till
poeten Ove Klinthäll och tacka för alla slagkraftiga rader! Det gör jag gärna –
och låter honom i dag skriva:
Snart
är julens schlager slut.
Oh
vad skönt, hur står man ut?
Jag
blir taggig som en kotte
när
jag hör på Bella notte.
Håret
mitt blir grått och tunt
när
"Oait krissmäss" släpas runt.
Och
jag blir så lessen så
när
jag måste höra på
"Ser
du stjärnan i det blå".
De
som förr skrev såna jullåtar och all annan schlager hade en svårighet: de var
bundna till tre minuter. Dåtidens grammofonskiva, stenkakan, rymde bara tre
minuter. På varje sida.
Povel
Ramel löste det problemet i The Big Juleblues genom att helt enkelt säga åt
Alice Babs att vända på skivan. Mina barnbarnsbarn har aldrig sett en skiva som
går att vända på. Deras cd-skivor har bara en sida. Och på den sidan har
låtskrivarna fått frihet att göra hur långa låtar som helst.
Vad
kommer härnäst? Det lär finnas en liten grej – stor som min tumme ungefär – som
rymmer en jädrans massa musik. Vad den heter vet jag inte. Jag har önskat mej en
sån, kanske får jag den i morgon då det är julafton. Då ska fråga något
barnbarn hur man använder den. Förr var det de äldre som hade kunskaper, nu är
det ungarna. Konstig tid vi lever i!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar