Den yttersta dagen

Häromdan var jag på begravning. Blott en dag. Bred dina vida vingar. Och präst och tal förstås. Prästen förvånade mej. Han påstod att den döde skulle uppstå på "den yttersta dagen", alltså komma till liv igen.

Han sa inte var och hur, så det blev lite oklart. Jag kunde inte låta bli att fundera. Nästa gång kan det ju vara jag som ligger där och får samma löfte.

Låt oss säga att jag blir hundra år. Då är jag troligen glömskare än i dag, dement och kanske helt väck. Men prästens gud kanske vill mej väl och låter mej uppstå i mina bästa år?

Sen är det en intressant fråga vilka man ska möta på den där yttersta dagen. Morsan till exempel. Jag vågar inte möta henne som tjugoåring. Jag har sett bilder av henne, hon är en riktig snygging på de gulnade fotografierna. Då kunde det gå riktigt illa – man vill ju inte riskera att bli farsa till sej själv om ni förstår hur jag menar.

Med farsan är det en annan sak, honom skulle jag gärna träffa som jämnårig. Han var en jäkel på banjo och bas, vi kunde bilda ett band och lira tillsammans. Om våran musik nu är gångbar ovan där?

Som ni ser är det mycket att fundera över. Kanske allramest det här med dagen, den yttersta alltså. Är det på en och samma dag som vi alla ska återuppstå? Då måste ju alla vara döda först. Mänskligheten utplånad? Ja, inget är ju omöjligt i vår tid.

Sammanfattningsvis: Ska vi uppstå lite pö om pö, vartefter vi dör? Eller blir det samtidigt? Ska vi stå upp i den ålder vi hade när vi dog? I den ålder vi själva väljer? I den ålder nån högre makt bestämt?

Hur som helst – en förskräcklig röra blir det. Men spännande är det!