I ungdomen tog man risker

På fredag väntas jorden gå under enligt mayaindianernas kalender, läser jag i DN. Mayaindianer träffade jag på i södra Mexico 1962. Då var de tystlåtna och såg fredliga ut. I dag lär de vara revolutionära.

Mexico är fyra gånger så stort som Sverige. Det var spännande att lifta från Chiapas i söder till Chihuahua i norr. Det kunde man göra på den tiden. Landet hade 30 miljoner invånare. Det var brist på jordbruksmark. Eldar klättrade uppför bergssidorna för att blotta mark att odla majs på.

Folkräkningen 2010 visade att Mexico nu har 112 miljoner invånare. En förskräckande siffra. Hur bor de? Vad lever de av? De flesta måste vara mycket fattiga. Fattigdom föder brottslighet. Redan 1962 fick jag rådet att inte ha klockan på armen utan stoppa den i fickan så den inte syntes. Och helst sova med skorna på för att inte få dem stulna.

I ungdomen hade man tålamod och vågade vad som helst. Resa halva jorden runt med ett stipendium på femtusen spänn. Inte flyga utan åka båt 21 dagar i storm från Rotterdam till Vera Cruz och bo på billiga gästhus bland fattigt folk. Lifta och lära. Resultatet blev böckerna Mexikanen och Befriaren.

Nu skulle man inte våga. Och det skulle faktiskt också vara för riskabelt. Världen har blivit farligare att leva i. Numera reser man möjligen till något grannland. Eller ser andra göra det – som poeten Ove Klinthäll:      

Det blinkar en stjärna i natten

och speglar i glimtande vatten.

Vad är det för stjärna, vet jag dess namn?

Javisst, det är flygplanet från Köpenhamn.