Och det var jul och barnen kom,
barnbarnen och deras barn. Julklappar fick dom och godis och Kalle Anka på
teve. Ungarna blev glada och uppspelta, precis som Ove Klinthäll anar att såna
blivit långt tidigare i historien:
Visst
är det sympatiskt i och för sej
det
Jesus gav som ett slags direktiv
när
han sa: "Låten barnen komma till mej".
Men
måste dom föra sånt helsikes liv?
Gammelmormor var glad och tyckte barnen
var gulliga. Gammelmorfar var sur men åt av den goda julmaten och sa att okay
det är bara jul en gång om året och i morgon behöver man inte gå ur sängen. Men
oj vad fel han (dvs jag) hade. För på morgonen väntade städningen och… Ja, det
fanns att göra, om man säger…
Men så tyst det var, så tomt och
ödsligt. Barnfattigt! Gammelmormor tröstar oss: Det kommer nya helger. Annars
kan man alltid göra egna – julgranspundring, tjugondagknut och så finns det ju
namnsdagar och födelsedagar… Gammelmorfar lär väl inte kunna hindra henne.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar