Ljuger den som verkligen tror?

Det var år 1932 som jag började i folkskolan på Söder i Stockholm. Lärarinnan var mycket ung, kanske i tjugoårsåldern, och kanske var vi hennes första klass. Hon var troende. Hon spelade på den tramporgel som på den tiden fanns i vartenda klassrum. Hon lärde oss psalmverser och berättade om Jesus.

Jag hade aldrig hört talas om Jesus, för i arbetarkvarteren på Söder i Stockholm fanns ingen religion. För mej blev Jesus en trollkarl som gjorde en massa trix. Han mättade femtusen hungriga polare, han botade spetälska, lama, blinda och stumma, han uppväckte en kille från döden, fick fikonträd att vissna, gjorde vatten till vin och gick på vattnet…

Simma på vattnet och flyta

är bra många mänskor förunnat,

men vandra på sjövattnets yta

det är inte många som kunnat.

Så skriver poeten Ove Klinthäll. Nej, det är bara en som kunnat gå på vattnet. Påstod alltså min lilla lärarinna 1932. Hon trodde på det, men det gjorde inte jag. För jag var ett begåvat barn. Jag drog en slutsats: Fröken ljuger. Skolan ljuger. Överheten ljuger. Men folk runt omkring mej ljuger inte på det viset.

Folk i arbetarkvarteren berättar sagot, okay, men de på står inte att sagor är sanna. Hos oss är vi hederliga. Så gjorde min lilla skolfröken mej till socialist utan att veta om det. Och utan att jag själv kom underfund med det förrän långt senare.

Än i dag kan jag möta folk som är troende. Inte ofta men det händer. Vi har dom också i regeringen, i kristdemokraterna. Som alltså måste tro att Jesus kunde gå på vattnet. Och hävda denna osanning, exempelvis inför sina barn. Men hur är det nu – ljuger man om man själv tror att det man säger är sant? Intressant fråga!