Vad ska man tycka om Stefan Löfven?

I går påminde jag om min "Samhällsbyggarblues" från 1970. Den visade att vi redan då misstrodde våra företrädare i facket och politiken. Nu tyckte jag man kunde glädja sej åt att en arbetare kunde bli sossepamp med möjlighet att bli statsminister. Men… ?

Strax därpå läser jag att Stefan Löfven har 114 tusen i månadslön. Jag som inte ens har 14 tusen blir fundersam.

Marx har lärt oss att människan formas av sina levnadsomständigheter. Den som får mera pengar än man behöver kan inte låta bli att få dem på hjärnan. Tankar på jobbet måste, en god del av dygnet, trängas undan av funderingar på var pengarna ska placeras. En del av arbetaren förvandlas till spekulant.

Sen läser jag på LO-tidningens insändarspalt 10 februari att folk misstror Stefan Löfven. En tycker att hans uttalande att "det går inte att hindra vinst i vården" är ett socialdemokratiskt bottennapp. En annan skriver: "Vi ska alla tro på att det Stefan Löfven säger, i kör med Svenskt Näringsliv, är av Gud givet, en naturlag som inte kan ändras". Och att LO:s Lundby-Wedin stödjer Stefan Löfven som stöder Svenskt Näringsliv och deras agenda.

På samma insändarspalt i LO-tidningen skriver en annan signatur: "Vänsterpartiet är det enda sanna arbetarpartiet i dag! Stoppa privata vinster i välfärden!"

Finns det principer som står fast? Tydligen inte för Stefan Löfven. Kanske för Jonas Sjöstedt. Eller blir det kompromisser inför möjligheten att bli med i en regering? Man vill så gärna tro. Men man får vänta och se.