Tills nyligen har vi haft en PRO-avdelning här ute. PRO betyder Pensionärernas riksorganisation. Där har man kunnat träffa lite folk och spela bingo och snacka lite, ja… som poeten Ove Klinthäll skriver:
När pensionärer träffas sätter pratkvarnen igång
med liv och lust och utan lock och lämpor.
Ifall det vill sej väl så kan dom prata dagen lång
med stor entusiasm om sina krämpor.
Krämpor har vi gott om, så samtalsämnen saknades inte. Men vi kunde också prata böcker och sjunga och ha kul på flera sätt. Men – folk dör undan och vi blev allt färre och nu är den PRO-gruppen nedlagd. Och vi har blivit med i nånting som heter PRO-City och sammanträder inne i stan.
Där kan vi inte delta i verksamheten. Tre mil med bil, det blir sex mil fram och tillbaka. Det är väl okay, för till stan ska man ju ändå lite då och då. Men nu har stans skadegörare höjt parkeringsavgifterna till det dubbla. Tre timmar på PRO skulle nu kosta sextio spänn.
Sextio spänn tär kanske inte så mycket på en politikerlön i femtitusenkronorsklassen, men för en pensionär är det ungefär vad maten får kosta per dag.
Så vad gör man? Jo, man sitter i sitt gamla torp och eldar för kylan och skriver en och annan snutt på bloggen. Egentligen borde man skriva tidningsartiklar eller böcker och avslöja de välbetalda snyltare som styr i kommunen och försämrar livet för oss, men… nej jag orkar ej längre, som poeten Klinthäll skrev:
Jag orkar ej längre gå på och agera.
Vad gör jag för nytta i livet numera?
Men tänk positivt! Många kanske är glada
för att du ej längre kan göra nån skada!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar