Sånger är allvarliga saker

Ibland är det lätt att skriva skönlitteratur. Man bara tittar tillbaka på sitt eget liv och skildrar det man minns. Jag började skolan 1932. Då gick det till så här:

När Fröken tittade ut över klassen måste hon ha tyckt att hon såg tidens hela elände framför sig. Bleka och dåligt klädda barn, kanske med supiga och arbetslösa föräldrar. För att bli bekant med barnen började hon med sången.

– Är det någon som kan någon liten visa? sa hon.

Vicke undrade vad det var de skulle visa. Klassen mumlade frågande.

– Tysta! sa Fröken. Är det ingen som kan någon liten sång?

Jaså sång! Vicke började genast höra sånger inom sig. När jag var liten då var jag elak det vet jag. När morsan sa att jag skulle pissa så sket jag… Men?

En aning sa honom att Fröken kanske inte gillade vilka sånger som helst. De andra barnen gjorde några försök:

– Det är grabben med chokla´ i…

– Njaäj, sa Fröken.

– Allaballatjafs uti fistalapalajta–

– Vad är det där? sa Fröken.

– Upp trälar uti alla stater…

– Nej! sa Fröken. Kan ni inga vackra visor?

– Jag kan en sång, sa Vicke. Han reste sig och började sjunga: Där växte uti dalens famn, en liten blomma utan namn, bland dalens alla blommor små, hon vackrast var ändå. En liten fjäril flög så glad, att blomman kyssa få han bad, och blomman upp sitt öga slog, och nickade och log.

Det var en visa som hans mamma brukade sjunga i sorgsna stunder.

– Så vackert! sa Fröken uppmuntrande.

– Det är en vers till, sa Vicke. Men fjärilns kärlek är så kort, till andra blommor flög han bort,
och blomman ner sitt öga slog, och vissnade och dog – och dog – och vissnade och dooog.

Fröken såg lycklig ut. Vicke sjöng sig rakt in i hennes hjärta redan första dagen i skolan. Och Fröken vann första ronden i den kamp som nu tagit sin början. En klasskamp i klassrummet.

Gatans visor mot sångbokens. Arbetarnas kultur mot överhetens. Den ena skulle tystas av den andra, det var skolans stora uppgift.

Men på gatan kom barnen loss med egna sånger i nonsens och glädje:

Haderittan satt på taket
Haderittan ramla ner
Haderittan slog ihjäl sej
Haderittan finns ej mer

Det blev ännu roligare när Hasse Hansson gjorde om haderittan till knullerittan. Men då kom Överlärarn förbi och gav barnen varsin örfil. Barnen blev stumma och började ana att sånger kan vara allvarliga saker.

Vicke lärde sig många psalmer innan han ännu lärt sig läsa innantill. En utantilläxa gick så här: När jag i all min fattigdom är idog, redlig nöjd och from, mitt goda samvete o Gud är mig ett dagligt gästabud…

Vicke begrep ingenting. Det gjorde nu inte så mycket, för han hade nu en lång vana vid att inte begripa någonting…