Sång om natten

Det är känsligt att sitta och bläddra i gamla manus. Så mycket som aldrig blivit spelat eller tryckt. Jag hittar DEN GAMLA HÅRDA TIDEN, ett muntert spel om Norrköping under tusen år, från vikingar till arbetarrörelse. En pjäs med massor av sånger, musiksatta av Staffan Stenström, en pjäs som jag skrev på 1970-talet för Norrköpings stadsteater men som aldrig blev uppförd. För vänstervriden, troligen.

När jag nu upplever kylan och mörkret kring kåken där jag bor har jag lätt att föreställa mej hur folk hade det på 1700-talet, som i den här sången ur pjäsen:

Bergen står svarta och skogarna djupa

Det är natt, vem är ute och går?

Och mörkrets hemliga makter rår

Det är natt, vem är ute och går?

Den skalliga Näcken i blåjacka stiger

ur strömmen och spelar fiolen

och djärvaste spelmannen smyger sej dit

för att lära sej spela som han

Men då – när musiken blir farlig och vild

och vind börjar rista i lövträdens kronor –

flyr spelmannen bort därifrån

och Näcken blir ensam vid ån

Och häxorna far genom natt och sky

att kvida i djävulens famn

Och tomten pysslar vid stall och knut

och ingen vågar sej ut

Ja, bergen står svarta och skogarna djupa

och mörkrets hemliga makter rår

Och otyg kring gårdarna smyger i natten

och skuggorna fladdrar i stugornas vrår

Det är natt, vem är ute och går?

Jo, slottsfrun blir synlig vid Johannesborg

vacker och ung – men död!

Och djurlika spöken som galtar och får

är ute och går

Och Näcken han spelar vid strömmen

i kröken vid Himmelstalund

Och trollen de skrattar bland Kolmårdens snår

Det är natt, vem är ute och går…

Ack ja, det var tider det! När man var produktiv och det fortfarande fanns ett rörligt kulturliv här i landet. Pjäser har jag skrivit som spelats i Sverige, Norge, Damark och Finland, både av fasta teatrar och fria grupper. Men några har blivit liggande ospelade. Så är det väl för de flesta i det här jobbet. Nu har jag ändå glädje av dom – som en påminnelse om den tid som en gång var.