Förstå är inte att förlåta

Det finns en egendomlighet i svenska språket som jag gärna vill att vi ska uppmärksamma. Om jag säger "Jag förstår Adolf Hitler" låter det som om jag sympatiserade med honom. Fast det naturligtvis bara betyder att jag varit nyfiken och läst Mein Kampf för att försöka förstå hur han tänkte.

Det kan jag nu inte, eftersom Mein Kampf inte finns tillgänglig, sedan den upplaga Kalle Hägglund gav ut blev beslagtagen av polisen.

Hägglund menade att man måste känna sin fiende för att kunna bekämpa honom. Han menade också att om alla hade läst Hitler i 1930-talets början hade han aldrig kommit till makten.

Hägglund blev klandrad för att ge ut kontroversiella böcker. Han var för en total yttrandefrihet. Men framför allt: Han tycks ha litat på det läsande svenska folket! Som vill läsa och förstå utan att därför förlåta.

Man kan läsa andra av samhällets skadegörare för att förstå. Ta Fredrik Reinfeldt till exempel. 1993 gav han ut sin berömda bok Det sovande folket, där han går till angrepp på den svenska välfärden och anser att svenskarna är "mentalt handikappade". Han var då 28 år, så det var ingen ungdomssynd.

Boken är nu svår att få tag på, men man kan googla honom och läsa delar av den på nätet.

Jag kan också tänka mej att vara nyfiken på Anders Behring Breivik. Hur tänker en massmördare? Men tänk om jag läste honom och sen kom och sa: Nu förstår jag Breivik!

Det är många jag försökt förstå utan att vilja förlåta. Min lilla lärarinna i Högalids folkskola i Stockholm 1932. Jag var sju år hon kanske tjugo. Det var året då sossarna kom till makten och jag skulle ha behövt lära mej arbetarklassens historia och värderingar.

Hon tvingade i mej historier skrivna av ett bronsålderfolk nånstans i Mellanöstern, sk bibliska berättelser, och lärde mej rabbla pekoral ur psalmboken utantill. Så gick åren och hon fick fortsätta medan sossarna regerade utan att sätt sin prägel på skolan.

Visst kan jag förstå henne. Hon var uppfostrad och utbildad i religiös anda. Hon trodde på Gud och trodde också att det hon lärde ut var till nytta för arbetarbarnen på Söder i Stockholm.

Jag kan förstå henne, men jag kan inte förlåta vare sig henne eller det parti som fick makten men inte tog itu med skolan.

Tänk om vi hade fått börja skoldagen med att sjunga Arbetets söner eller Rebellflickan. Det fick vi inte. Om jag anstränger mej lite kan jag kanske förstå varför.  

Men: Att förstå är inte att förlåta.