Skyll inte på mej, jag röstade nej!

Jag röstade inte i EU-valet. Att rösta kändes som att ge EU legitimitet. EU är ett storföretagarprojekt. Deras föregångare hade försökt ena Europa med hjälp av Hitler som tyvärr blev tokig och sabbade hela grejen. Nu skulle det bli något som liknade ett fredsprojekt. Det skulle kanske gå att korrumpera de europeiska ländernas politiker med hjälp av pengar och karriärmöjligheter?

I början på 1970-talet lade SAF, numera Svenskt Näringsliv, ner miljoner på ideologisk propaganda. Skolorna dränktes i gratismaterial. Kändisar köptes för att spela in skojiga videoband som delades ut gratis. Arbetslösa ungdomar fick sommarjobb med 40 kronor i timmen för att stå i ja-sidans stånd.

Kändisarna var dyrare, men pengar fanns. Vi minns Dr Albans namn i ja-propagandan och Anders Carlberg och Marit Paulsen i ja-annonserna och Mona Seilitz på turné för ja-sidan. Marit Paulsen hade varit en symbol för bondförstånd och sunt förnuft. Nu framstod hon en av de största svikarna.

Inför EU-valet hösten 1994 blev hon och Ingvar Carlsson symbolen för kändisar till salu. Dag efter dag kunde man se dem i teve när de försökte göra skäl för pengarna från Industriörbundet och LRF.

Miljonrullningen lockade dock inte alla. Till dem som inte gick att köpa hörde Kim Anderzon, Ronny Eriksson, Jerry Williams, Allan Edwall, Eva Moberg, Ulla Skog, Lasse Brandeby, Cecilia Torudd, Monica och Carl-Axel Dominique, Anders Linder, Jeja Sundström, Sven Wollter, Astrid Lindgren… listan kan glädjande nog bli mycket lång.

Just Astrid Lindgren toppade listan med över hundra författare som med egna medel (100 kronor var) bekostade ett upprop för nej till EU.

Det var det värt. För att kunna se sina barnbarn i ögonen och säga: Skyll inte på mej, jag röstade nej!

Och den här gången röstade jag inte alls.