Om Fred Åkerström och Bellman

Vi har fått en bok om visor och historia kring viskonsten, en bok som vi länge saknat. Det är Peter Mosskins Fred Åkerström En biografi (Metronome Books). Där får vi också veta mycket om Bellman.

De lärarinnor som fick oss att sjunga "Fjäriln vingad" och "Vila vid denna källa" låtsades som om Bellman aldrig skrivit något annat. Men Bellman var en social diktare. Han skrev om den råa verkligheten i Stockholm där människor söp för att de var olyckliga och fattiga.

Men han gjorde också stor lyrik av det. Bellman förvandlade den sjaskiga krogen till Bacchi tempel och ståknullet till en dyrkan av kärleksgudinnan Fröja, han kallade fylltrattarna "bröder" och slinkorna "systrar", han blandade högt och lågt och gjorde stor konst av de bräckliga människor han skildrade.

I slutet av 1970-talet hyllade kritikerna Fred som landets store Bellmantolkare. Fred Åkerström plockade ut Bellman ur de dammiga rokokomöblemangen och placerade honom där han hörde hemma, bland krogarna, på gatan hos folket.  

Fred Åkerström blev känd för att ta upp samhällskritiska visor. Han slutade sjunga Evert Taube som hyllade de grymma storgodsägarna i sina sånger om Pampas men inte nämnde de stackars arbetande boskapsfösarna.

När han sjöng Bellman förflyttades åhörarna 200 år tillbaka i tiden. Han sjöng "Glimmande nymf" så man trodde limmet i gitarren skulle släppa när han gick ner i bastonerna, sas det. Han var kritisk till viskonsten. I Den sanna sjömansvisan sjöng han:

Sen levde de i många år

som hund och katt, men sådant står

ju aldrig i nån visa.

Vi får en hel del historia i denna märkliga bok om visor. Fram till 1951 var en svensk medborgare tvungen att tillhöra ett religiöst samfund. Då sjöng Fred Ruben Nilssons Laban och hans döttrar, där Jakob blir svåger till sej själv.

I juni 1965, när FNL-rörelsen startade på Hötorget i Stockholm, hörde jag Fred och Cornelis för första gången när de sjöng I natt jag drömde och We shall overcome. Sedan blev Sådan är kapitalismen den sång som alla ville höra varhelst han uppträdde.

Sådan är kapitalismen

otack är den armes lön.

Det är de rikas paradis, men

ingen hör en fattigs bön.

Peter Mosskins bok om Fred Åkerström är förvånande innehållsrik. Där slösas med dikter och verser från alla tider. För den som är intresserad av visor och historia kring viskonsten är den en oumbärlig läsning.

I september 1961 stängde vispråmen Storken och vissångarna flyttade till Mosbacke. Då var Fred Åkerström en av de mest uppskattade visartisterna

Fred Åkerström hittades död 9 augusti 1985 efter att ha avlidit någon vecka tidigare.