Blåbär är gott, men plocka dom, nej!

 Dagens dikt berättar en sorglig historia. Det är poeten Ove Klinthäll som för pennan:

Här i storskogen går jag och plockar

med en treliterskruka i hand.

Det är plågsamt och tungt när jag bockar

mej, för ryggbastet skriker ibland.

Det är dåligt med bär här i branten,

men jag måste få krukan min fylld.

Om jag inte har bär upp till kanten

blir jag hemma för lathet beskylld.

Ensam jag svär, skankarna går

jag letar bär, som du förstår.

Nu, när jag letat i timmar

är min kruka ändå nästan full.

Men då händer nåt – hjälp mej, jag svimmar!

För jag subblar och ramlar omkull!

Och min kruka far glatt nerför backen,

bären hamnar bland mossa och sten.

Fast jag närapå delvis bröt nacken

bröt jag, konstigt nog, inte ett ben.

Men, vad finns kvar av allt mitt slit?

Saken är klar, inte ett skit!

Ja, vad skulle han i skogen att göra? Han har väl en fru som är ung och pigg. Kör ut henne i skogen med order att dra till huset! I vår ålder bör vi gubbar hålla oss hemmavid. Där vi kan bli sittande, trista och tevetittande. Om vi bor i Norrköping kan vi på sin höjd gå till Refvens grund, där Näcken spelar polska under månens rund. Men inte längre! Och ut i skogen – aldrig! Dit skickar vi fruar och döttrar. Att plocka de där blåbären vi så gärna vill ha.