I
går var det Mors dag. Vi ser naturligtvis med kärlek på vår mor, om vi har
någon, men hur ser mor på oss? Det tror sig poeten Ove Klinthäll veta och
diktar så här:
Du gamla, du långlivade
mormorsmor
på söndag ska du fylla
nitti!
Du trivs väl på
ålderdomshemmet där du bor?
Kan vi få komma dit i
morron bitti?
Åh kyss mej! Ni ska
inte göra er till
och hyckla nån sympati
med mommor!
Ni tror inte att jag
begriper vad ni vill?
Kom inte hit med era
falska blommor!
Om Gud vill ska inte
nånting finnas kvar,
fast det är med dödens
dag jag tävlar.
Jag ska supa hårt
resten av min levnads dar,
och ni får inget, era
snikna jävlar!
Jag
vet inte hur min mor såg på mej, men hon kan knappast ha trott att jag väntade
något arv efter henne. Ändå blev det ett arv till min och min brors stora
förvåning. Hon dog 1994, 94 år gammal. Vi fick trettitusen. Hur hon nu lyckats
spara ihop så mycket på sin lilla pension. Vi funderade på vad vi skulle göra
med pengarna och enades om att ge ut hennes mans, alltså vår fars, låtar på
cd-skiva. Det blev Gammeldansen lever
med Estrid och grabbarna. Den skivan skickade vi till landets
lokalradiostationer och gav den till musiker i vår omgivning. På det sättet
fick familjens musik lite längre liv – ville vi hoppas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar