Det var inte illa pinkat!

I dag har jag ingenting att säga. Jag vill bara ge er poeten Ove Klinthälls senaste dikt, som jag tycker är mycket vacker. Kanske tänkte han på Bellmans Epistel 48, Solen glimmar, när han skrev den:

Månen glimmar blank och trind

över skogens taggar.

Sover nu gör dagens vind,

även mänskor slaggar.

Räven rinner under träd,

över diket, in i säd,

vädrar sork och gör en raid,

men ser bara strån som vaggar.

Lyans grävling på sin vakt

nosar luften runt och fnyser.

Ser på avstånd rävens jakt

nu när månens lampa lyser.

Går kring sitt revir ett varv,

äter snigel, mask och larv,

står på stigen, gör sitt tarv,

grymtar för sig själv och nyser.

Sent når räven lyans port,

matbestyret blev försinkat.

Grävsons, däremot, gick fort

hon har knappast mer än blinkat.

Månens glans är snart förbi,

dagens ankomst anar vi,

lugnt dras upp dess jalusi.

Det var inte illa pinkat!

Carl Michael Bellman dog 1795, bara 55 år gammal. Folk blev inte så gamla på den tiden. Man kan bara ana vad han skulle ha kunnat skapa om han fått vår tids medellivslängd kring 90 år. Det fick han nu inte. Så vi får vara glada att han fått efterföljare i vår tid.