I går klagade jag på
min tandvärk. Sen tänkte jag att jag ändå – historiskt sett – är lyckligt
lottad som kan få hjälp. Mina föräldrar fick alla tänder utdragna och ersatta
med lösgom. Det var enda sättet att fåbukt med deras oerhörda tandvärk. För
ännu tidigare generationer fanns alls ingen sakkunnig hjälp att få. Poeten Ove
Klinthäll skriver med rimmade jamber:
Min tand, min
tand, min visdomstand
har värkt i två dygn nu.
Jag skulle kunna ta mej till en
smed
som har en tång att dra ut tanden
med.
De gör han säkert, men det spörs
ifall jag bara törs.
Det här med tandvärk
är ett bra sätt att skaffa sej historisk kunskap. Man kan tänka sej in i vilket
helvete folk måste ha haft, särskilt fattigt folk som inte haft råd att anlita
de läkare som eventuellt fanns, men även rikt folk. Berättas det inte om nån
kung, kanske Erik den fjortonde, som led av tandvärk. Eller var det Gustav
Vasa?
Nu har det gått en vecka snart,
men tanden den finns kvar.
Jag gick till sme´n och öppnade
min trut,
just då så slog hans unghäst
kvickt bakut.
En tand föll i smedens hand…
Dock ej min visdomstand.
Man kan skoja med det
som poeten Ove gör här. Men man kan också tänka längre tillbaka i människans
historia. Hur var det på stenåldern? På bronsåldern? På vikingatiden? Innan det
fanns Ibuprofen och Alvedon som nu lindrar mina smärtor.
När jag skriver en
historisk berättelse kan jag tänka mej hur det var att sitta vid en åra på ett
vikingaskepp. Men om jag tänker mej att sitta där och slita vid åran med tandvärk, då blir berättelsen
betydligt mer levande både för mej och för läsaren!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar