Jag hade
tänkt skriva ner några funderingar om den svenska skolan, som snart kommer att
drabba mina barnbarnsbarn. Men så hittar jag mina tankar redan formulerade i
Proletärens ledare 24 oktober. Jag citerar:
"Situationen
i skolan ser ut att bli en av de stora frågorna i nästa års valrörelse. Av
naturliga skäl. Skolan i Sverige tappar stadigt i resultat i internationell
jämförelse, på tok för många elever hoppar av eller lämnar skolan utan godkända
betyg och lärarutbildningarna lockar allt färre. Som om det inte var nog har vi
fått ett skolsystem där privata skolkoncerner helt sonika kan ställa tusentals
elever på gatan, om vinsten inte är stor nog.
Man kan och bör anklaga utbildningsminister Jan Björklund för skolkrisen. I
sju år har Björklund gjort ont värre genom idoga försök att implementera sina
auktoritära kunskaper från Officershögskolan på det svenska skolsystemet. Det
kunde bara gå åt skogen.
Ändå är det fel att peka ut Björklund som ensam ansvarig. Skolkrisens
djupaste rötter finns i kommunaliseringen av skolan, genomförd 1989 av
dåvarande skolministern Göran Persson (S), och i det marknadsliberala
friskolesystemet, infört av regeringen Bildt 1992. Dessa två "reformer"
slog sönder ett enhetligt och hyggligt likvärdigt skolsystem (enhetsskolan) och
har i dag gett oss en alltmer ojämlik skola i allt större kris."
Så är det. Och
det smärtsamma är ju inte de borgerligas medverkan i förstörelsearbetet, sånt
är ju bara att vänta från det hållet. Nej, det smärtsamma är att en av
förstörarna – Göran Persson – kunnat kalla sej socialdemokrat och lura oss tro
att han representerade arbetarklassen.
Om vi ska lära
något av detta så är det att granska toppsossarna, se vilka som skor sej på
sina uppdrag, vilka som tar ut högre löner än vanliga jobbare och vilka som verkar
hellre vilja göra karriär än hålla fast vid partiprogram och ideal. Om det finns
såna ska vi sparka dom ur rörelsen. Vaksamhet är vad vi ska lära av historien.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar