Vad kan man lära av dansens historia?

När man blivit så gammal som jag med taskig balans och värk i ryggen är det något man absolut måste sluta med – att dansa! Jag är uppvuxen med dans. Mina föräldrar träffades på en dansbana, farsan blev ordförande i Sällskapet Gammaldans och komponerade massor av valser, hambo och schottis. Själv blev jag spelman och fick mest sitta och titta på folk som rörde sej ut på dansgolvet. Nu kan jag bara läsa om dans – och det gör jag i boken Karnevalsyra av Barbara Ehrenreich som Leopard förlag gett ut.

Den är en grundlig genomgång av folklig dans och fest. På 1700-talet berättas det om unga flickor på Tahiti som utför en mycket oanständig dans och sjunger oanständiga sånger under oanständiga åtbörder.

Om extatiska ritualer och festligheter en gång i tiden varit så utbredda, varför finns det så litet av dem kvar i dag? Innan kyrkbänkarna infördes dansade man i europeiska kyrkor. Sen tvingades dansen ut på gatorna och så uppstod karnevalen där det blev tradition att förlöjliga de mäktiga.

Så kom industrialismen med färre helgondagar och mindre ledighet. Kyrkan anpassade sig och predikade. Man skulle arbeta dagen lång och vara tacksam för det man fick i lön!

Européerna övergav sina festtraditioner och försökte med våld tvinga på hela världen sin tro och sin kultur. Det finns i dag ingen mäktig organisation som skyddar festens och dansens glädje. Till och med kommunismen blev trist och glädjelös om man undantar Kuba.

De äldre kan sitta hemma och titta. Men för de unga finns det ännu okontrollerade och vilda kollektiv: rockpubliken och fotbollshuliganerna. Skrämmande eller hoppfullt? Barbara Ehrenreich tycks önska tillbaka det kollektiva festandet och rätten att fira undret att vi finns till.