Som
författare har jag till yrke att använda språket. Svenska, för det är det enda
språk jag kan. Men vad vet jag egentligen om mitt språk? Det förändras och
importerar ord från andra språk. "Bli" och "fråga" skulle
på ursvenska snarare heta "varda" och "spörja".
Det typiskt
svenska ordet lagom kommer från vikingatiden, då alla måste dricka måttligt ur
mjödhornet så att det räckte laget om. Har jag trott. Men när jag nu läser Lagom finns bara i Sverige av Mikael
Parkvall (Schibsted 2009) får jag veta att lag har med lagen att g öra och att
lagom snarast betyder enligt lagen.
Svenskan
anses vara ett ordfattigt språk, säger Parkvall. Men Strindberg använder 119
288 ord medan Shakespeare bara använder 29 600 ord!
En egenhet
hos svenskan är förmågan att sätta ihop flera ord till ett. Av fast food gör vi
snabbmat. Och vi kan göra väldigt långa ord. Olycksfallslagstiftning,
brännvinsförsäljningsförordning, metallindustriarbetarförbundet låter inte konstigt
för oss.
Vi importer
nya ord och gör svenska av dem. Copyright blir upphovsrätt. Bodybuilder blir
kroppsbyggare. Men diskjockey blir inte grammofonkusk och svängljus får fortsätta
at hela blinkers.
Det finns
inget rätt eller fel, säger Parkvall. Den som hävdar att "Jag blev
rädd" är mera rätt än "Jag vart rädd" bör kanske betänka att
"vart" är preteritum av det gamla "varda". Och om en gosse
menar att "han ingalunda ämnade" och i stället säger "hanba
ööööh" så är det rätt just för att det är hans språkbruk.
Det jag saknar i
språkvetaren Parkvalls bok är den förändring av ett ords betydelse som en
ändring av betoningen kan åstadkomma. Ta ord som anden och tomten. Betonar
man bara första stavelsen får man en fågel och en byggplats. Betonar man båda
stavelserna (grav accent heter det väl?) får man en själ och en skäggig
julgubbe.
Trots denna lilla
brist vill jag rekommendera Parkvalls bok Lagom
finns bara i Sverige. Den är både rolig och tankeväckande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar