Jag saknar jazzmusikern Ulf Linde

Den 19 oktober skrev jag om vad jag kallade den svenskaste musik som finns, sånt som hambo, polska, vals och mazurka. I boken JAZZ om Ulf Linde får man en helt annan mening om vad folkmusik är.

  

Ulf Linde dog den 12 oktober. Han var en mångsysslare, författare, konstkritiker, akademiledamot. Jag minns honom bara som en av våra största jazzmusiker. I min ungdom hörde jag honom spela vibrafon och läste hans krönikor i Orkesterjournalen.

Dessa texter har jazzpianisten och kritikern Lars Nygren samlat boken JAZZ. Här låter han Ulf Linde säga att svensk folkmusik inte alls har med Hjort-Anders att göra. Han är ju bunden till en miljö med jord, skog och vattendrag. Nu lever människor i sovstäder, arbetar i fabriker och ser naturen bara som blommor i krukor. I vår värld är Hjort-Anders spelmän inte mer aktuella än den gamla folktrons tomtar och troll.

Vår tids folkmusik är jazzen, säger Ulf Linde och förklarar: Jazz skiljer sig från annan musik genom att den föds spontat i ögonblicket direkt ur den mänskliga kroppen. Man spelar inte samma solo två gånger. Jazzmusiker analyserar inte, de bara spelar.

För oss som beundrade Ulf Lindes vibrafonspel var det sorgligt att han slutade med musiken. Själv sa han att det inte var kul längre. Han ogillade den drogkultur som grasserade bland svenska jazzmusiker. Vi unga amatörer som trängdes kring de stora och var med på deras nattliga jamsessions ogillade också deras supande.

För mig är jazzen en bit av min tillvaro, skrev Ulf Linde i Orkesterjournalen i juni 1953. Man kan beklaga att han inte lät den bli hela hans tillvaro.