Föreningslivet håller på att dö, va?

När man blir gammal tycker man visst alltid att det var bättre förr. Jag är uppvuxen i arbetarklassen. På min tid satte föräldrarna sina barn i föreningslivet. Man skulle vara med i sossarnas Unga Örnar och IOGT:s ungdomsloger. Där var det musik och amatörteater. Man kunde också hamna i idrottsklubbar. Hur är det i dag? Undrar jag när jag ser mej omkring. Poeten Ove Klinthäll tycks ha liknande funderingar:

Samhället bildar vi alla gemensamt,

men många tycks likaväl ha det så ensamt.

De borde ha samhörighet och gemenskap,

men många utav dom tycks mest känna enskap.

Ja, som det ser ut nu så borde i stället

vårt samhälle döpas till ensamhället.

Att arbetarrörelsen inte längre är så väl organiserad, det vet man ju. Borgarpacket ställer agendan och dominerar de medier vi påverkas av. Ledande socialdemokrater har sålt sig och svikit oss. Finns det i dag något idéburet föreningsliv för ungdomen. Eller har vår poet rätt i den här versen också?

Vårt lands demokrati är trött och slö.

Föreningslivet håller på att dö.

De enda som har hopp och framtidstro

och ungdomsglädje tycks va PRO.

Att PRO lever vet jag, där är jag medlem. Men hur är det med våra politiska partier, S och V? Ökar deras medlemsantal? Har de barnverksamhet och ungdomsorganisationer? Varför ser man dem i så fall inte? Varför bjuds man inte in till deras musikaftnar och revyer? Var det bättre förr? Eller verkar det så bara för att man själv var yngre?