Tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!

I dessa dagar försöker jag komma underfund med vad kultur är rent klassmässigt – och hur vår kultur kan skilja sej från finkulturen. Jag försöker hitta ett exempel. För sådär trettio år sedan satt jag och mitt barnbarn Malin i bilen och sjöng på Pippi Långstrumps melodi:

Nu ska vi åka och bada

tjolahej tjolaha tjolahoppsansa!

Och därför är vi så glada

tjolahej tjolahoppsansa!

Sång är en kulturyttring. Vi satt alltså där i bilen och ägnade oss åt kultur. Nu vill jag se hur denna kulturyttring fungerade. Såvitt jag förstår kan kultur ha minst fyra ändamål. Den kan

1) väcka glädje,

2)bekräfta gemenskap,

3) vara traditionsbärare, och

4) skapa begrepp och förståelse.

Vår lilla sång höll måttet. För det första spred den glädje i vår lilla kulturkrets på två personer. För det andra blev den ett uttryck för sammanhållningen oss emellan. För det tredje blev den en traditionsbärare eftersom vi behöll den i flera år. För det fjärde talade sången om vad vi just tänkte göra, den ställde oss i ett begreppsligt förhållande till det vi höll på med genom att nämna det med ord.

Om man nu jämför vår lilla sång med originalsången kan man notera en viktig skillnad. Originalet "Här kommer Pippi Långstrump" försvarar sin plats i den svenska barnkulturen i de tre första avseendena. Men den tanketomma originaltexten gör den omöjlig i det fjärd avseendet. Den ger oss inga begrepp och skapar ingen förståelse av hur vi lever och vad vi gör.

Den är ett exempel på kommersiell kultur med vissa kvaliteter som kunde övertas och användas av Malin och mej för att uttrycka vår glädje över att åka och bada.