Bildad blir jag nog aldrig

När vi gick över till fria yrken, Inga och jag, blev medelklassvänstern ett problem för oss. Den blev under en tid vårt huvudsakliga umgänge. Det var författare, skådespelare, konstnärer, journalister och folk från radio och TV. Hederliga vänstermänniskor som pratade klokt och även gjorde bra grejer.

Vi förvånades över deras självförtroende. De satte igång sina medmänniskor och besvärade folk och fick fram resurser. Ingenting verkade omöjligt för dem.

Vi tyckte att de fått allting gratis. Ordförråd och allmänbildning hade de snuttat i sej med modersmjölken och studenten hade de tagit för att mamma och pappa skulle bli så ledsna annars. Ibland en fil kand också. Och även marxism hade de hum om.

De flesta av dem är fortfarande vänster. Men i djupet av deras medelklassjälar lever den borgerliga kungstanken kvar, den att "vi är ju alla ändå människor" och att det alltså bör finnas en klasslös och för alla gemensam kulturell bas.

De har inte förstått att vi är annorlunda. Vi formas ju av våra livsvillkor. Om inte förtrycket satte sina spår vore det ju inget förtryck!

Ett viktigt proletärt särdrag är kravlösheten och bristen på förväntningar i hemmen. Föräldrar i arbetarklassen är nöjda om deras barn blir hederliga människor och lär sej ett yrke att leva på.

Jag skulle kunna konsumera finkultur. Jag har ju tid och råd i den halvparasitära tillvaro jag nu för. Men jag har inte något krav på bildning med mej hemifrån. I mitt barndomshem gjorde vi gammal dansmusik och spelade amatörteater men inget som hade status av bildning.

Inga växte upp på landet i en gammal kåk som flyttats och aldrig blev riktigt färdig. Det gav henne massor av kunskaper om verktyg och arbetsmetoder, sånt som heller aldrig fått status av bildning.

Det som fått mej att uppleva något är så skiftande saker som B Travens romaner om Mexicos indianer, Marx och Engels skrifter, Strindbergs Röda rummet, Louis Armstrong och Arnold Ljungdals Marxismens världsbild.

Så vad ska jag med Shakespeare och borgerlig bildning?