Jag har just blivit änkling. Min hustru
Inga gick bort för några dagar sedan och nu sitter jag här och försöker hantera
min sorg. Jag vet inte hur man gör. Eftersom jag är skrivare skriver jag till
er som gjort samma erfarenhet eller i varje fall kommer att göra den. Eftersom
jag är van att läsa söker jag en bok i ämnet och hittar Henrik Ennart Åldrandets gåta (Ordfront) där det står
att svenska män blir 80, kvinnorna 84, och att det är vanligast att dö vid 88.
Inga blev 88 och själv är jag lika gammal men ännu vid liv.
Svenskarna håller på att bli världens
äldsta folk. Forskare har kommit fram till att hälften av barn som föds i
utvecklade länder som Sverige kommer att bli över 100 år gamla. De som fötts
här under 2012 kommer att bli 104 år.
Författaren kommer fram till att bakom
vår goda hälsa döljer sig det svenska välfärdsbygget. Det ger tillfälle till en
politisk kommentar. Den svenska arbetarklassen skapade en miljö för långt liv
och god hälsa. Om de som nu regerar fått makten under förra seklet skulle Inga
och jag inte ha uppnått våra 88 år.
Inga avled på Vrinnevisjukhuset i
Norrköping, där den underbara personalen ställt in en säng åt mej i hennes rum så
att jag kunde vara hos henne de sista dygnen. Vi hade levt tillsammans i nästan
sjuttio år. Världen blir aldrig densamma mer. Nu sitter jag här och försöker
hantera min sorg. Hur gör man?
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaSVEN kamrat på vida färden. Du och Inga fick vara ihop länge mer än de flesta. Och lyckats låta bli att skilja sej. Inga, jag minns i Ibiza när hon hade stafliet och målade på hotellrummet utsikten medan vi filmade. Den filmen borde vi göra klar innan vi drar! Finns i arkivet i Gladsax hos Gudrun...Du och Inga har betytt mycket för mej då när vi filmade reste och skrev. För jävligt att vår film från Sierra Maestras alfabetisering slängdes på tv, vi var för röa Sven och vissa sanningar får inte säjas...Inga med sin kärlek till kattorna och jag kan höra hennes skratt. Ska ta fram de bidler jag har så du får minnas. Det heter sorgarbete och det är det inte, det räcker med att ha sorg, men att arbeta skriva odla gör att man får perspektiv och ser framåt. Det var så jag sörjde min morsa som just blev 88 med filmen Se Döden... viktigt med de tre punkterna livet fortsätter ända ner i graven där vi multnar. Min morsa och hennes familj när en vacker stor björk som suger näring vid graven i Lits socken. Prata med vänner och familj och skriv Sven det är du fena på! Och gjort mycket viktigt genom alla åren, och jag vet att Inga stöttade i skrivandet. Tänk vad hon skulle ha sagt om det du skriver nu. Begravningen: ha ingen brådska ta ordentligt ajö. För det kommer inte igen.Och tiden är vår.Låt det gå till musik! Ni hade mycket musik ihop. Vi blir till genom en orgasm, vissa kvinnor i tillåtande kulturer får orgasm när de föder sitt barn och fransmännen kallar orgasmen för den lilla döden. Kanske dödsögonblicket med sin tunnel eller ljus är just orgastisk resa in i kosmos. Vilket är så jävla tabu givetvis, den tanken i vår sexualfientliga kultur. Sjäva Livet är dialektiskt vi gör nytta efter sista andetaget också. Andetaget som forskarna menar är 19 gram tungt, luften vi bär på som vi andas. Och som kan kännas så oerhört tungt. I uppförsbacken. Särskilt när man har sorg. Men det är väl det som sorgen är till för, även elefanter sörjer, att man ska bearbeta för att ta sej igenom. Och bortom uppförsbacken är det utförs. Var med barn och barnbarn och kattorna som sörjer Sven. Jag bor på andra sidan jorden så jag ber dej: lägg en blomma från mej till Inga! Och stor varm kram till dej! Lasse
SvaraRaderaMitt varma deltagande med dig din familj. Jag minns sorg och min erfarenhet säger, det är inte vi som hanterar sorgen, den hanterar oss. Sorg är turbulens. Men vi ska igenom den, trots att vi är handikappade av förlusten, amputerade, halva, vi måste, för att kunna minnas och leva. Det tar tid, de det den tiden. Och skriv!
SvaraRaderaKram från mig!
//Måna
Sven! Benke och jag såg idag först att Inga gått bort. Vi har talat mycket om Inga idag. Jag minns när vi höll på att göra batik mm i er källare - huset där Ingas bror oxå bodde i. Vi höll på hela dagen och skrattade och pratade och hade så roligt. Jag har skrivit på Facebook och skickat varma tankar om Fina Inga från mig och Benke till er dig Sven och Gittan. Jag läser din blogg - det är jättekul och bra. Nu frågar du om hur man hanterar sorg och saknad. Just så! som du gör - genom att skriva! Det måste väl vara bäst. Och nu till och med önskar du att folk ska kommentera. Det är bra att prata - med skrivna ord. Byta tankar och åsikter. DEt är så vi och samhället utvecklas. Att inte bara tyst se på, knyta näven i fickan, gråta i smyg NEJ! Att verka, prata och vara aktiv, skriva och protestera - hjälpa andra som är arga och ledsna men som inte har ordet i sin makt - som du Sven. Jag tycker som Lasse W eller vem det var. Skriv en bok om Inga! Jag minns en av mina första flickböcker när jag fortfarande bodde i Sundbyberg - om flickan från landet som började i konstskola i Stockholm och målade solnedgången med precis den starka färgen som hon såg - i verkligheten just då. Och hur hennes konstlärare bannade henne och sa att hon överdrev. Verkligheten är tillräckligt spännande - den behöver inte överdrivas eller dämpas. Nu fortsätter vi att tänka på varma fina Inga, så länge det behövs! kram från Marinella - Mico och Benke!
SvaraRaderaOj, det visste jag inte.
SvaraRaderaTa hand om dig.
Lena Holfve, igen
Kära Sven,
SvaraRaderaJag sökte information om sorg i den Svenska kulturen. Jag bor sedan 1987 i Florida och håller för tillfället pa med min Psykologi utbildning och skriver en uppsatts om hur man hanterar åldrande och sorg i olika kulturer. Din Blog kom upp. Jag kunde bara inte läsa dina ord från ditt brustna hjärta utan att lämna en kommentar. Jag hoppas att din sorg har livit lite lättare att hantera sedan Inga gick bort. Självklart kommer den alltid att finnas, även fast intensiteten ändras. Jag har ingen löning, eller goda råd att ge dig, men jag blev så rörd och djupt påverkad av dina ord jag vill bara uttrycka mina djupaste kondollanser, och jag håller dig och Inga i mitt hjärta...
Med varmaste hälsningar,
Ingrid Thrall