För sådär trettio år sedan fick jag i uppdrag
att prata om en bok fem minuter i radio. Jag valde då en 750 sidor tjock
diktsamling som hette Svensk dikt – från
trollformler till Las Norén för att få en inblick av vad lyrik kunde vara –
och få betalt för det dessutom.
Det blev en
förskräcklig upplevelse.
Hur i all världen
hade läsarna orkat hänga med i de orgier av borgerlig bildning som utövats av
Georg Stiernhielm, Hedvig Charlotta Nordenflykt, Viktor Rydberg, Oscar
Levertin, Frans G Bengtsson, Hjalmar Gullberg och Gunnar Ekelöf för att bara
nämna några?
Det var föralldel påfallande att de äldre
överklassförfattarna hade viss kontakt med det arbetande folket: de hade pigor
och hantverkare i omgivningarna, de kunde beskriva arbetande människor och hade
namn på redskap och metoder.
Allt det där tunnas
ut och upphör helt vid Bo Bergman. Och där kontakten med arbetet upphör, där
upphör också kontakten med andra människor.
Erik Lindegren
uppfattade jag bara som kejsarens nya kläder.
Resultatet av de 750 sidorna blev att det
egentligen inte fanns så mycket nytt att upptäcka. Det som angick mej var jag
redan välbekant med genom läsande och sjungande släktingar och kamrater.
Det var Bellman
förstås. Det ar Kjellgren med Salig Dumbom. Det var Lenngrens drift med den
grevliga änkan, det var Frödings folkliga dikter och hänsynslösa uppriktighet.
Det var Dan Andersson som visade att även de fattiga har ett själsliv. Det var
Birger Sjöberg, Evert Taube och Nils Ferlin.
Jag behövde inte
sörja över att inte ha pluggat litteraturhistoria. Det väsentliga fanns redan i
det kulturarv som arbetarklassen valt ut och överlämnat till mej.
Det sa jag och lät trycka i tidskriften
Svenska i skolan. Reaktionerna blev skiftande men strängt klassbundna. Mina
vänner i medelklassen tyckte att jag borde skämmas. Mina vänner i
arbetarklassen tyckte att jag hade rätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar